Hypotyreos

Den senaste veckan har jag haft en stor kamp med mig själv. Tankarna har farit hit och dit i huvudet och kroppen har inte mått bra alls. Igår var det dags för migrän och idag har humöret varit huller om buller…

Jag kämpar med att fatta något slags beslut… hur jag ska gå vidare. Nästa vecka har jag två viktiga läkarbesök, vilket känns både bra men samtidigt skitjobbigt. Jag ska ha med mig min sambo Tobias för mentalt stöd. Jag e så himla less på att alltid få gå i försvarsställning på alla läkarbesök. Både vad det gäller medicinering, övrig behandling och läkarintyg.

Jag har kommit fram till att vara kroniskt sjuk är ett *H-vete*! Därför att jag har fått en diagnos, jag har genomgått utredningar och en dålig rehabilitering… Men sen då?? Då anser läkarna att de inte kan göra mycket mera… MEN!! På mig som individ ställs det krav att jag ska fungera till 100% precis som vilken frisk människa som helst. Men JAG ÄR SJUK.

Det är inte självklart att jag ska få hjälp att sova på nätterna. Vadå smärtlindring… citat från en läkare jag besök ”Det är inte farligt att ha ont!”… Ehhh… Undrar vad hon skulle tycka efter att ha levt i min kropp i 2 dygn??

Att kunna boka upp med familjen spontant. Ja! vi går på bio ikväll… Jahupp, jag fick smärtsamma magkramper och fick springa på toa flera gånger. Ett sk IBS anfall. Jättekul att gå på bio då! Nej antingen går resten av familjen utan mig eller så får det vänta till en annan dag.

Att bli bjuden på middag till vänner. Jag får alltid lägga till i slutändan – Men JA VAD KUL! Gärna OM hälsa och kropp tillåter.

Att träffa gamla bekanta på affären – De frågar ”men Hej hur är läget?”. Ska jag då svara med den gamla klichén.. Jo tack det knallar, eller Huvudet upp och fötterna ner… Eller ska jag ärligt tala om hur pissdålig jag mår??

Sen att den gamla depressionen som jag lidit av sen 2000 blommar upp igen… Är det så konstigt när jag aldrig känner mig pigg, glad eller är smärtfri. Att aldrig kunna planera något och sen genomföra det för att jag vet aldrig hur pass jag mår i den stunden. Både trötthet, värk, humör, ork, migrän, ibs stoppar alltjämt upp mig i tillvaron i min saktmodiga framfart att försöka, försöka få något gjort som alla andra människor klarar av.

Sen att jag ska känna mig nöjd med tillvaron… Inte känna frustration, besvikelse, sorg, förlust, otålighet, ilska… Att jag fullt ut ska acceptera detta liv med denna ständiga smärta samt alla andra jobbiga symptom. Dessvärre vet jag nog – känner mig själv så väl – att jag kommer aldrig, aldrig acceptera att jag är sjuk. JAG VILL INTE VARA SJUK!!